Aktiveringsenergi

Jag använder aktiveringsenergi när jag pluggar inför tentor. Jag använder det när jag diskar efter middagen, när jag städar, byter lakan, tvättar, ringer jobbiga samtal, tränar och en hel del annat. Hjärnan är mer primitiv än vi tror och därmed även mer lättlurad än vi är medvetna om. Aktiveringsenergi går ut på att lura hjärnan. Ni vet när man äter chips och utan att tänka langar in chips efter chips nästan reflexmässigt? Det är just det vi vill uppnå, vi vill göra våra ärenden nästan reflexmässiga.

Det räcker om jag diskar en tallrik, bara en. Jag ska bara dammsuga köket, inget annat rum. Jag ringer och lyssnar till bara två toner i telefonen. Jag joggar 20 meter, det räcker. Poängen med dessa påståenden är att de nästan känns för enkla. Hur ska jag INTE orka diska en tallrik? En enda? Det tar väl 1 minut, maximalt? När jag har diskat en tallrik tänker jag reflexmässigt att en till hinner jag. En blir till två, som blir till kastruller och stekpannor och helt plötsligt är jag klar. Samma scenario uppstår då jag ombytt och klar sprungit 20 meter från ytterdörren och inser att jag lika gärna kan springa 20 meter till. Därefter ytterligare 20. Ni hajar.

Har du en uppsats skriver du idag rubriken och första meningen. Det är allt. Det är så enkelt och går så fort att du inte kommer undan. Även om du gått och lagt dig på kvällen kan du dra fram datorn och på 30 sekunder checka av dessa två punkter. Inga ursäkter finns. När du väl dragit fram datorn, skapat ett nytt dokument, valt typsnitt och försökt formulera den första meningen kommer du ha en aning om hur den andra ska låta. Troligtvis kommer du skriva även den. Du kanske till och med skriver tre.

Har du ett prov bestämmer du dig för att idag plugga under två minuter. Två ynka minuter. Du ska plocka fram allt material, lägga mobilen på flygplansläge (helst i ett annat rum, men I know the drill), ta fram ett stort glas vatten och en frukt, sitta ostört vid ett vanligt bord på en vanlig stol. JA du ska fixa allt detta. När du väl sitter där kommer du känna att förutsättningarna är så pass bra att du lika gärna kan köra 5 minuter. Du kanske kör 15 minuter. Förhoppningsvis kör du ännu längre. Du kommer inse att du hinner noll på 2 minuter.

Målet med detta ÄR att lura hjärnan. Om du blir medveten om att det fungerar ska du inte tänka att du överlistat systemet. Du är på systemets sida, hjärnan är fienden. Inser du att metoden fungerat och blir sugen på att sluta sätter du upp ett nytt mål. "Jag får sluta när jag räknat tre tal till", eller "jag får sluta när jag skrivit ytterligare fem meningar" är exempel på detta. Du VILL lura hjärnan, du VILL få saker gjorda. Målet är inte att överlista systemet, målet är att få saker gjorda. I de flesta sammanhang är just steget att komma igång det mest jobbiga. Tack vare denna metod lurar vi hjärnan genom att minimera det arbete vi planerar att genomföra. Vi minimerar arbetet så pass mycket att hjärnan gärna sätter igång, och på grund av att vi är vanedjur är hjärnan sedan fast. Sorry hjärnan.

Varför inte dra fram matteboken och räkna ett tal nu? Ett ynka litet tal? Vad väntar du på?